Chloe Wiessner ; ”På tal om något annat när jag väl sitter med frukosten i knät, så har jag tänkt nu i några dagar på just detta kring mängden mat man äter och alla känslor kring ämnet. Det gör mig lite orolig eftersom det är såpass många som dagligen skriver till mig och frågar hur mycket man egentligen bör äta. Hur mycket jordnötssmör som är okej, hur ofta man bör ”unna sig” sötsaker, hur stora måltider etc. Jag känner bara att det blir så ångestladdat så fort man postar en bild på en måltid eller liknande för väldigt många. Jag önskar att jag verkligen kunde ta tag i var och en utav er som känner såhär, och bara säga till er hur viktigt det är att verkligen LEVA. Att NJUTA. Jag vet själv vilket helvete jag levde i innan när jag hade mina tvångstankar, då jag vägde allt jag skulle stoppa i mig och räknade kalorier. Det är inget liv att begränsa sig!! Till vilket pris ska man göra det? För att se bra ut?. Ingen mår bra av att sätta stopp för något man tycker om! Vill jag äta ett helt choklad på kvällen framför en film med mina vänner så gör jag bara det utan att ens reflektera tanken. Inget svårare än så 🙂 Allt kallas balans och är en del av livet! Vill du sitta där i soffan som 40 åring och tänka tillbaks på alla år som du haft ångest kring mat och livet? Nej, det skulle jag inte kunna tro 🙂 Vi lever här och nu, varför inte må så bra som möjligt och strunta i alla begränsningar? Ät tills du är mätt, ät om du är sugen. Lyssna på kroppen så löser allt sig! ♥”

Detta var svaret på alla frågor jag någonsin fått. Både för er med ätstörningar, skuldkänslor av mat, ni som går på olika dieter året runt, er som vill leva hälsosamt med mat och träning, ni som överäter eller underäter, alla som lite funderar hur en normal person egentligen äter. Det finns inget normalt. Vi alla är olika. Men slappna för guds skull av. Ifall ni inte går på någon tävlingsdiet eller följer ett matschema din behandlare gett dig, så lev och ät! Det sorgliga är att så många av oss har förlorat förmågan att lyssna på kroppen. Man tror att man ska äta då det riktigt kurrar i magen. Sanningen är att då är det för sent. Ifall du förlorar dina hunger eller/och mättnadskänslor, så gör en regelbunden tidsplanering då du tror du borde äta, ät vad du vill och gillar och håll en rytm. Kroppen kommer bli van med det och efter några veckor kommer du automatiskt behöva mat den tiden. Samma ifall man svälter sig själv. Då kommer kroppen stänga av sig själv, göra allt för att spara. Ämnesomsättningen stängs av och hela du blir seg och trött, förlorar alla hunger och mättnadskänslor, eller så är du hungrig dygnet runt och börjar plötsligt få hetsätningsattacker. Därför tycker jag att ni som har en normal relation med mat, en bra rytm vare sig det är 2 måltider per dag eller 6, så håll i dem, ät dem, och tillåt er själva att variera, tänk inte så mycket när och vad ni äter, lev livet istället, mat är bara en paus för att få energi till att fungera, hjärnan och kroppen behöver mat dygnet runt för att fungera. Men ifall ni förlorat allt, är helt borta och vilsen med vad och när ni borde äta, då kanske det är bättre att ta kontakt med en dietist, en personal trainer eller något annat liknande, för att inte riskera att börja under eller överäta, men så länge ni kan, lyssna på kroppen. Huvudet kan säga whatever den vill, men innerst inne vet vi, ifall vi borde ta den extra portionen, eller inte. och kroppen borde också veta det. säga till ifall den är hungrig eller inte. Hungrig och känslor borde inte hänga ihop. Men vi alla är ju så olika. Så mitt bästa råd är att som Chloe sade, LEV. NJUT.

Det jag själv ångrar är hur många år jag slösat på min ätstörning. Okej jag är fortfarande ung och har hela livet framför mig. Men ingen vet hur långt man lever. Visst vi unga tror att allt ska hända så fort. Men sanningen är, att den roliga tiden då man ska göra misstag, växa upp som person och utvecklas, pröva saker och vara tonåring saknar jag. Jag levde endast hemma med mina tankar om ätandet. Kämpade att äta samtidigt som jag kämpade emot att äta. Det var kroppen mot huvudet. Och det var det dygnet runt, inte endast runt måltiderna, utan mellan måltiderna. På natten. Helatiden. Jag var slutkörd. Utbränd. Till slut orkade jag inte längre. Jag ville ge upp. Jag ville bara klicka på stoppknappen. Men anorexia var så stark så hon tog över mig, det ända jag visste var att jag inte orkade mer men anorexia styrde mig genom att kämpa emot att ta en extra tugga, även om jag ville det. Jag åt, visst, jag svälte mig aldrig, men jag kunde bara inte äta mer, även om jag som sagt visste att jag behövde det. Det var som om jag skrek till ana att jag förfan ska äta nu, jag ska ta 2 extra portioner och en efterrätt men så plötsligt står man där med måltiden framför sig och ana börjar leka. ÅÅåååh. Jag får bara ångest, rysningar och äckliga minnen av allt detta. Svårt för mig att gå igenom och även att skriva. Så kanske jag slutar här. Pointen var att snälla, gör inte samma misstag som jag, tänk inte så mycket på vad ni äter och när. Försök att få det till en rytm, ni vet nog innerst inne då ni egentligen borde äta, och ifall ni hoppar över det eller tar en kaffe istället. Lyssna på er själva, inte på ätstörningen.