Hej gullisar!

Detta klockslag börjar vara den obligatoriska bloggartiden i Grekland. 18:00 kvällssol, det röda glaset och en skön mör känsla i kroppen av att ha fått sol och bra mat dagen lång.

Fjärde dagen gillt börjar man längta efter sina vardagsrutiner och hem, kaos, finsk mat, kyla och bästisen hund Agda. Inget magont och gråtande som när man var liten, nej bara en skön känsla av att uppskatta det man har där hemma och att man gärna visst hade tagit emot detts såkallade ”lyx-liv” med städning i rummet 2x dag, nya lakan och bäddat varje dag, spa och pool erbjudande o mängder samt dagens uppgifter är endast att äta den goda och gratis maten och ligga vid poolen och stekas.


Sårar säkert en massa miljövänliga personer och soldissare till människor, jag tycker också det inte är nyttigt att leva året ut såhär, men en vecka dödar väl inte, tvärtom gör bara gott för mig. Massa regler, besvärligheter, saker man får och inte borde göra samt är man duktig eller inte. Än sen då om man lever onyttigt och ett liv fullt med saker som andra aldrig skulle göra.

Steget från min ätstörning var det viktigaste att 1. Släppa kontrollen. Sluta vara bättre hela tiden. Acceptera läget. Inga regler. Vara fri. Göra precis det man vill och inte borde göra.

När man lärt sig det och återhämtat sig från alla krav, regler, måsten och alla behandlingshem samt sjukskötare och oroliga familj/vänner/släkt som vaktar och har svårt att låta bli att fråga om man ätit eller följa med allt vad pågås i livet. Ja när man sluppit allt detta är det en frihets känsla ingen kan ens jämföra. Kanske som att ha suttit fängslad ett tag, kanske de har samma känsla som vi som blir fria från ätstörningens order och uppläxande dygnet runt samt alla andra runt om kring dig. Du lilla du, förstår inte ens vad som egentligen pågår, du försöker bara göra alla nöjda och glada. Så till slut finns det bara order, regler och saker som ska göras rätt. Vad du vill och känner för är inget alternativ mer. Jag hade tappat förmågan att ens känna efter det. Det tog länge innan jag och va jag vill och känner för kom tillbaka. Läääänge.

Att nu ha möjligheten och friheten att göra vad jag vill som har haft i flera år nu har varit viktigt för mig. I början klarade jag inte av det och det resulterade i utbrändhet. Jag skulle alltid göra bättre. Jag visste inte vem jag var förutom att jag hade en misslyckad historia bakom mig och hade inte gjort annat än besvär i släkt och familjens liv. Jag försökte gottgöra mig, få alla att älska mig och vara till godo precis hela tiden, men aldrig kände jag mig tillräcklig. I värsta fall fick jag inte ens ett tack eller bemötande. Ingen blick eller uppmärksamhet. Det blev en vana att jag hjälpte till hemma, skrev dikter och gav all den kärlek jag kunde till alla. Ingen märkte av det längre. Ingen förstod hur mycket känslor och tid det tog samt mod att ge alla saker och all den kärlek jag ville bevisa åt dem. Det var mitt sätt att be om förlåtelse. Förlåt för allt jag förstört. Kan jag på något sätt förbättra mig?
Till slut brast det som sagt. Utbrändhet. Det var ett helvete som jag nästan kan påstå att var lika krävande som anorexian att komma ur. En enorm vilja samt mod, styrka och tro på sig själv. Denna gång skulle jag bli frisk för MIN skull. Jag hade nog aldrig gjort det om det inte hade varit för min bästa vän som lämnade mig och jag förstod att det inte var ett val, det fanns inte ett alternativ att lämna världen sådär bara, det kunde jag inte göra mot mig själv. Jag hade trott att världen och alla mina nära och kära hade haft det lättare utan mig, men så var det inte. Hur mycket jag än är jobbig så vet jag att ett liv, är så mycket mera än bara en jobbig period i livet. Jag kan inte ge upp. Det kunde jag inte göra. Jag började arbeta upp mig och acceptera mina brister. Jag kunde inte och jag kommer aldrig att kunna göra alla nöjda eller få att gilla mig. Idag äcklad jag av den tanken överhuvudtaget. Jag bryr mig inte vad andra tycker om mig. Jag bryr mig endast om mina nära och kära, de betyder allt för mig och vi har gått igenom storm och paradis tillsammans. 

Att idag stå med fötterna på marken och ta mig ingenom alla svåra och tvärtom underbara perioder i livet är fantastiskt. Jag vet att jag klarar vad som helst, med hjälp av den självkänsla jag byggt upp under alla dessa år och motstridigheter. Jag har fullständigt hatat mig själv från topp till tå, mest av allt över personen jag är och inte bara ett litet utseende problem man är missnöjd med. Jag har gjort det så länge jag kan minnas, hela min barndom har jag känt mig som en sämre person. Att vända det hela till att jag är bra som jag är, en fantastisk person bara för att jag är jag och jag är unik bara för den orsaken.

Jag är jag. Jag gör det jag vill. Och nu få jag kommit över den känsliga perioden och kan ta emot krav, prestationer, regler och order att göra bättre så kan jag också göra det. Jag blir inte nertrampad eller krossad av att göra och kräva lite bättre av mig. Som att använda solkräm, som att tävla i fitness, som att jobba lite bättre eller städa hela huset för jag borde göra det. Förut hade allt detdär kännts som ett berg av hinder och jag hade inte ens kunnat andas och så hade jag fått en breakdown för prestationsångest.

Men, jag känner och vet också då det går för långt. Då jag måste ta paus. Nu var det en sådan tid. Kände att det var så mycket och många som krävde av mig så mycket mer än vad jag hade att ge vid det tillfället. Att spara krafter och göra precis det jag vill nu här en vecka, hoppas jag gör mirakel. Det har det gjort redan! Jag riktigt längtar och är hungrig av nya utmaningar och krav haha! Men allt med måtta. Visst kanske det finns arbetsnarkomaner som kan jobba 2st jobb samt träna, sköta om familjen, hushållet och alla fritidsintressen, men inte jag. Vi alla är olika och det är det som är grejen. Jämför er inte med andra.

Vi alla har olika slags intressen och energi. Alla vill inte göra samma sak. Du behöver inte. Men om du vill, kommer också energin att krypa fram från ingenstans, men om du tvärtom inte alls vill utan gör något för du tror du borde göra det för alla andra gör så, ja då kommer energin trilla ihop direkt. Och visst kan allt det roliga också bli för mycket ibland. Balans säger jag.

Hejdå! Vet inte vad jag egentligen väntade mig av detta inlägg. Typ en hälsning, och så blev det en hel bok av känslor och meningar.

Skrattar åt mig själv! ska njuta nu, chiao!😅👋🏽👋🏽👋🏽