From Weak to Strong

27.4.201526.3.2018 Amanda Essén 29 kommenttia

Kom ihåg att alla ni som lider av denna sjukdom, det är inte lätt att komma ut.. Men du måste bestämma dig. Pusha dig framåt. Bestämma dig att hälsan, livet, lyckan går före. Bestäm dig att IDAG vill jag bli frisk. Och så börjar resan mot ett annat, friskt, nytt liv.

Om du har problem med mat, be om hjälp.. Kanske du bor ensam? Flytta till dina föräldrar och be om hjälp av dem. Låt dem tvinga dig lite framåt hur jobbigt det än känns, men det kan också hjälpa dig i början, få dig några trappsteg upp. Jag var alltid rädd för att äta fett eller gå upp i vikt, men undvik att kontrollera vem gör din mat och vad den innehåller. Du kommer att lyckas, bara du tror på dig själv. Kasta ut vågen, den är inte bra för någon. Glöm speglarna och fokusera på ditt välmående. Psykiatrin är också en bra idé för att få ut lite stress och prata om saker som du inte vill prata om med familj och nära vänner.

Du måste ta det extra steget att bli frisk. Du måste ta kontroll över ditt liv.

Sakta men säkert lärde jag mig att älska mat igen, steg för steg, och lärde mig att älska och acceptera vem jag är. Jag lade till mer kalorier i min kost, men det viktigaste var nog att jag vågade börja äta annorlunda mat. Jag började välja potatis istället för grönsaker, steka maten i olja istället för vatten, halva tallriken som hade varit salladsblad böt jag ut mot näringsrika grönsaker, morötter, rödbeta, sötpotatis, broccoli. Den fattiga fettfria fisken bör jag ut mot lax eller makrill, tofun mot kött och kycklingen mot kycklingsås. Jag började även äta med familjen, vad de åt, jag behövde inte kocka och kontrollera min egen mat. Jag ville testa på ugnslådor, gratinerade maträtter, pasta med sås och bästa av allt men också det mest skrämmande, att smaka på den första bakelsen man undvikit i flertal månader.

Mamma har varit min största supporter.. hon har varit där med mig i vått och torrt. Även ifall vi hade gräl, jobbiga stora gräl varje dag då jag var som mest sjuk, jag skyllde på henne att allt var hennes fel. Men hon gav aldrig upp, det var väl därför jag inte heller gjorde det. Att se henne ha hopp och tro på mig då jag själv inte hade det, var fantastiskt. Att hon litade på mig.

Hon var (och är fortfarande) min största inspiration när det gäller att leva ett roligt och lyckligt liv. Hon undviker regler, måsten och har aldrig i livet stress eller ångest. Hon tar dagen som den kommer och vänder allt alltid positivt. Hon har ett svar på alla jobbiga tankar jag har och har haft. Hon var varit här med mig under dag och natt. Hon har aldrig förlorat förtroendet att jag kommer att klara mig. Jag skulle inte vara här jag är idag utan henne, och för att jag är evigt tacksam. (och skyldig henne en livstjänst, för allt hon någonsin gjort.) Tack mamma. Alla borde ha någon som förstår vad du går igenom. Ingen någonsin borde känna sig ensam. Även ifall jag inte kan svara på varenda mejl, finns jag här för er. Jag tänker på er. Jag skriver till er. Jag har startat min blogg och instagram för att inspirera er, för jag vet. jag verkligen vet, att ni KAN kämpa bort denhär mardrömmen, sjukdomen. Ifall du bestämmer dig. Och ingen annan kan göra ett beslut, bara DU själv. Det är du som ska välja, RECOVERY.

Mat hade blivit en fiende för mig. Det var ett spel, jag mot maten och jag mot familjen. Det ända alla ville att jag skulle börja äta men det var det som också fick mig att kämpa emot. Anorexia skrek åt mig att inte äta.” Ifall du tar en till sked gröt måste du vara utan lunch. ” Plötsligt började jag hata mat. Varje tidpunkt jag skulle äta. Visst älskade jag mat innerst inne, men det glömde jag och psykades att jag plötsligt hatade det. Tydligen hatade jag ris, gröt, pasta, såser, mysli, sylt, smöt etc. Jag hatade allt. Ända jag TYDLIGEN tyckte om var tomat och gurka. Tänkte, hur svårt har de att förstå? jag gillar inte glass. Nu förstår jag att jag ljög för mig själv. Det var anorexia som talade. Inte jag. För själva jag grät och förstod inte vad som hände. Anorexia skrattade och ville bara fortsätta det hemska kampen.

Alla kommenterade, pekade, GLODDE på mig. Jag visste att det var för jag var så smal. Det visste jag. Jag började bli äcklad av mig själv. Använde anorexias röst som en kontroll av livet. Då fick jag bort min ångest, trodde jag. Den kom alltid tillbaka. För aldrig gjorde jag rätt. Aldrig var jag nöjd. Aldrig var anorexia nöjd. Mera. Bättre. Mindre. Längre. Kortare. Friare. Snyggare. Modigare. Svagare. Starkare. Tryggare. Hemskare. Fulare. Panik.

Till slut tappade jag smaken på maten. Allt smakade plast.

Varje dag jag åt likadant, mindre, sämre, som dagen innan gjorde mig sämre. Jag föll in i depression. Jag fick fysiska symptomer, ett bultade hjärta, låg puls, mindre matsäck, elakare tankar av anorexia, dålig andedräkt, hår på armarna, torr och röd hud, grå hudfärg, håret blev grått, allt blev grått. Livet blev grått. Ljuset fanns varken hemma (vinter), i sjukhuset (inga fönster tillåtna och absolut inte gå ut ur sjukhuset) och inga glada nyheter, inga roliga händelser. Utan varje dag samma hemska upprepning. Till slut ville jag bara. Sluta. Försvinna.

Att börja äta vanlig mat och jag själv var inte lätt. Visst åt jag hela tiden, men vad räknas egentligen att äta? Att peta på maten, äta det med minst kalorier och gömma resten under bordet? Det tog flera år innan jag verkligen började äta. Och det var så mycket mer. Så mycket godare. Så mycket bättre. Att anorexia inte kunde hantera det mera. Hon försvann ju mera jag åt och ju mer självständigare jag blev. Ju mer jag sket i hela svält-träna-kompensera metoden.

Modellresorna gjorde det ännu svårare eftersom jag bodde ensam med andra smala (anorektiska enligt mig) modeller och ingen hade mat, det var fel att äta. Ifall någon åt kastade de upp eller gick på flera timmars lång promenad. Agenturen sade också att vi blir kastade ut ifall vi går upp i vikt/mått och att JAG var tvungen att få smalare midja. Och så var mitt vänster lår för stort, var nästan tvungen att träna bort ”fläsket” eller ”musklerna” på det benet. Resan därifrån var inte lätt, men jag hade alltid ett litet hopp, en styrka som skrek att jag kommer klara det, jag hade min familj som stöd och förtroende och jag intalade mig själv ”Du kommer att klara det.”

Jag vill inspirera andra. Hjälpa er. Vara som stöd. Du kommer att klara det. Vet att det är svårt att bara sluta och förändra din livsstil helt plötsligt. Men ifall jag klarade det GÖR DU DET MED. Ifall du har ett litet förtroende att du kommer att klara det, då vet du. Att det finns hopp. Håll kvar i den tanken, tro på dig själv. Tänk endast fina, positiva tankar. Du kommer ta dig fram. Ifall du börjar idag, nu, kommer den dagen vara här fortare än du trott. Förlora aldrig hoppet.

VÄNDPUNKTEN

Fitness, träning, gymmet förändrat mitt liv – Först nu idag ser jag hur ohälsosamt liv jag levde nu och hur mycket bättre det är idag då jag inte behöver fundera så mycket när och hur jag ska träna, äta. Utan istället köra på känsla, tro på mig själv, älska det jag gör.

Att veta att du har ett mål i åtanke gör det hela värt det. Du får en spänning från det – det känns fantastiskt att bygga din egen kropp. Klart det är svårt, jobbigt, hårt, det är verkligen inte lätt, ju mer du tränar desto mer måste du äta. Men målet är annorlunda. Du ska inte sträva efter en mager, slank, modellkropp, du ska glömma spegelbilden och fokusera på välmåendet, muskler, glädje, lycka, endorfiner och det viktigaste är ju, ifall du inte äter orkar du inte gymma, ifall du inte äter, faller du ett steg längre bort från ditt mål, nämligen muskler. Ju mer du äter desto mer energi får du att träna, ju mer du tränar desto friare och lyckligare känner du dig. Det ska inte vara flera timmar i gymmet där du pinar dig till döds, det ska vara en njutning och ett ställe att jobba bort de jobbiga tankarna och förändra dem till ett stöd, en timme i ditt liv där du jobbar att samarbeta med din kropp, inte bryta ner den. Det är en skilnad.

Det bästa är att min familj och släkt har funnits här för mig hela tiden och stött mig, de har aldrig haft en tanke på att träning skulle vara dåligt för mig. Det är JAG som har varit orolig och skötit om det hela, ser till att ha vilodagar, viloveckor och att lyssna på min kropp. Min familj stödde hela min resa och jobb och ju mer jag bevisade att jag är pålitlig, desto mera förtroende och stöd fick jag. De är så stolta över att jag är frisk nu och jag har ändrat min kroppsuppfattning.

Jag tänkte på mat och kalorier hela tiden. Jag försökte undvika livsmedel som innehåller mycket fett eller kolhydrater och hade bara ”säkra” livsmedel som jag tyckte var okej att äta. Men nu vet jag. Kolhydrater är det ända som ger dig energi att träna och du bygger inte muskler på bönor eller tofu. Jag började äta kött och allt jag hade varit rädd för och det var då både mitt huvud och kropp började samarbeta med mig och framförallt MÅ BRA. Jag kunde inte undvika den känslan, det var så främmande men så underbart, jag kunde inte sluta och återgå till det hemska livet jag hade haft förut, jag blev beroende av ett hälosamt, lyckligt, nytt liv.

Jag hade en röst i mitt huvud som skrek åt mig. Det sa att jag var smal, ful, hemsk, äcklig och värdelös och att jag inte fick äta eftersom jag inte förtjänar mat. Jag trodde att jag hade kontroll över mitt ätande men det fick svårare och svårare att ignorera rösten. Mitt tips är att undvika spegeln. Låta bli att tänka på utseendet, annors kommer du aldrig bli nöjd. Det är inte endast de med ätstörningar som är osäkra på sitt utseende. Släng spegeln och skit i hur du ser ut. Fokusera på hälsa, välmående.

Mitt liv nu är underbart och jag trodde aldrig att det vore möjligt.

Motion frigör endorfiner och får oss att må bra, men att träna kan också varaberoendeframkallande. Som ett samhälle vi leds att tro motion är bra för oss, ofta glömmer vi att det också kan vara dåligt i överskott. Så bara för att jag hade tur:en att min resa gick såhär bra betyder det inte att träningen är bra för alla, eller vändpunkten. Jag rekommenderar att ha något stöd eller PT brevid dig som vet att du går på rätt håll. För det är så lätt att TRO att man är på den hälsosamma vägen, men egentligen förstör man endast sin kropp.

Motion är på ganska lika skadligt som alkohol, droger eller spel ( och mat ). Vi måste förstå att det lätt blir tvångsmässigt eller beroendeframkallande. Precis som alla andra missbruk, påverkar det den psykiska och fysiska hälsan. Så var försiktiga, bara för att något passar någon annan betyder det inte att det är rätt val för dig.

Men för mig förändrade träningen mitt liv. Det gav mitt ett mål, fokus, syfte av livet. Det hade jag förlorat under min ätstörning.

Kom ihåg att livet är inte värt att slösa bort på en ätstörning. Mat skapades så att vi skulle orka att leva & att göra det vi vill. Lycka till alla som kämpar där ute, och om du behöver extra stöd besök http://www.atstorning.se/ De har hjälpt tusentals människor att övervinna denna mardröm (som jag kallar det), anorexia.