En okänd (?) tjej skrev en bra text jag hittade, kände igen mig i så mycket, kanske någon annan har känt det också.

”Bara för man är smal så betyder inte det att allt är/blir frid och fröjd. Jag har kämpat hela min uppväxt med att gå upp i vikt. Har blivit mobbad för att jag ser ut som en anorektiker. Jag har inte kunnat rå för detta. Nu som vuxen har jag fått reda på att jag har sjukdomar som gör att jag inte gått upp i vikt. När vi ”åtgärdat” en av dem gick jag genast upp 7 kg och stannade där. Dock är det inte tillräckligt… Får fortfarande gliringar för att jag ser ut som jag gör och väger för lite. Min längd gör ju inte det hela lättare.

Vad jag menar är att jag förstår hur det känns att få blickar och gliringar hela tiden. Jag undrar bara, hur många passar egentligen in i idealet?! Vem/vilka har rätt att godkänna att man är där? Om jag vore 155 cm lång och vägde runt 100 men fortfarande mår bra och inte har några besvär – vem bestämmer att jag inte får göra det då?! Är jag 182 cm och väger cirka 50 kg och tycker att jag mår bra av det – vem fan bestämmer att jag inte ska göra det?! (I mitt fall har jag inga ätstörningar men är ju ”drabbad” av fenomenet med att inte passa in i idealet…)

Vem har bestämt idealet?! Är det inte bara helt fantastiskt att vi alla är olika?! Tänk om vi alla skulle se likadana ut – vilken tråkig värld! Stå på dig, jag tycker om dig som du är/för den du är – det har jag alltid gjort!!! <3″

Samma som de som är överviktiga och MÅR BRA AV DET. Låt oss se ut och vara som vi är, hälsan är det viktigaste. <3