Hej!

Nu har jag läst klart boken Ta livet av mig, mamma!

Kände mycket igen mig. Bl.a. då flickan som led av anorexin hette Katarina och var från Finland, och blev inlagd på sjukhus men fick ingen hjälp där, så hon blev tvungen att skickas till den psykiatriska avdelningen där de inte riktigt var specialiserade på ätstörningar.. och fram och tillbaka hem, sjukhuset, överallt för att hitta rätt vård.. Katarina var också tonåring, gick på högstadiet och missade halva tonåret. Blev frisk som jag, till gymnasiet och kunde vara med på 9ans avslutning. Med livsfarlig död, önskan och förtroende att få hjälp av kliniken i Sverige, nämligen Mandokliniken där allt blev bättre, lång och smärtsam väg till friskheten.. men hon klarade det.

Egentligen är det mamman, Marianne (som min mamma också heter) som skrivit boken. Hon skriver hur hon upplevde hela sjukdomen och hur det var att vara mamma till ett barn med en livshotande sjukdom, som påverkade hela familjen, men såklart mest.. Katarina, som led av anorexin. Katarina skriver också på sista sidan lite kort hur hon upplevde sjukdomen och lite slutord..Det väcker många känslor men det var även en väldigt fin historia med ett fint och lyckligt slut. Marianne, mamman som skrev boken tog med bra detaljer och både dåliga, bra stunder av historian. Inte endast om Katarina och hennes anorexi, utan också familjen och hur de hade det, hur vardagen fortsatte då dottern låg på sjukhuset och ingen som visste hur eller vad man skulle göra, och vad man än gjorde, hjälpte inte, för att blanda sig i blev bara värre och det blev en kamp för dottern, föräldrarna och den långa väntan på friheten.

Jag rekommenderar verkligen boken. Speciellt för er som har haft någon nära, kanske vän eller familjemedlem som led av anorexi, den beskriver allt så bra. Då man lever i sjukdomen anorexi, lever man i en annan värld och blir kall, arg, deprimerad, drar sig bort från allt och alla och det ända som snurrar i huvudet är mat och ångest. Mamman som försöker göra allt för att hon ska blif risk eller för att må bra, men att se sitt barn endast bli värre och vilja ta livet av sig kan kännas hopplöst och man försöker hitta alla förklaringar, varför hon blev sjuk, vad har hänt? Har man gjort något fel? Man börjar skylla på sig själv, men som denna boken handlar om, fanns det nog inte någon exakt förklaring varför Katarina blev sjuk. Det var som många andra i tonåren, en vilja att bli smalare, banta, öka träningen och minska maten.. Som blev livshotande för Katarina.

Jag har ofta hört mammas tankar om hur hon hade det då jag var sjuk, och det påminde mycket om hur Marianne beskrev sina känslor. Svårt att hinna med allt, eller fokusera sig på jobbet, läsa alla böcker från biblioteket för att förstå vad anorexi är och vad man kan göra, att försöka rädda dotterns liv och hitta bästa vård men inget verkar hjälpa, att vara rädd att förlora sitt barn, att komma ihåg resten av familjen, att åka fram och tillbaka till sjukhuset och ringa släkten, skolan, vänner, för att informera. Att se dotterns ögon skrika av smärta och att inte få hålla om henne för all berörning äcklas. Att göra allt. Att förlora allt. Men sen, att vinna allt tillbaka. Och att försöka komma ihåg sig själv och sitt liv. Det är ändå Katarina och hennes sjukdom, det är hon som ska bli frisk och det är hon som ska börja äta. Slutligen klarar hon det, på egen hand och lyckan att höra att dottern ätit för första gången på 1 år, får mamman att gråta av glädje.

Så fin bok. Finns även på finska!