Frågan jag ständigt får

Hur gick du från smal till smal och stark? Jag har anorexi och behöver gå upp i vikt, men vill inte bli mullig.

För det första. Du behöver bli frisk från din ätstörning. Du behöver gå upp i vikt tills du når din normala vikt och du måste få huvudet friskt. Själva frågan tydar ju på att du fortfarande har en ätstörning. Det jag lärde mig då jag blev friskt var att skita i vikten. Så länge jag fick vara borta från mattankarna, personer som vaktar mig dygnet runt, sjukhus, behandlingar, mått, blodprov, väga maten och allt annat skulle jag göra vad som helst för att slippa det. Nämligen sluta vara sjuk. Jag glömde bort vad jag vägde, jag ville inte ens veta mer, jag slutade undersöka mig i spegeln ifall jag gått upp i vikt, jag slutade kontrollera maten och åt från mitt matschema för jag kunde det utantill och ville inte ens ta en liten risk att hamna tillbaka till kliniken igen. Jag ville leva så pass normalt som möjligt igen, så ingen träning här på iallafall 1 år för mig. Efter ett år började jag spela fotboll igen, inte för viktens skull eller något sånt, jag ville träffa mina kompisar mera och dessutom känna mig duktig på något, vilket jag alltid varit på nästan alla sporter.

320599_2370926839996_1455252474_2578718_1313355959_n

Det räckte inte länge innan jag slutade fotollen… det gick två år då jag tränade endast  joggning och ibland spinningspass/zumbapass på gymmet, men efter det bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv,det var en tid jag inte hade mått bra på länge. 

så… Jag började styrketräna, bulka upp mig och gick upp från min normala vikt dvs. målvikten jag hade fått av behandlaren på ätstörningskliniken.. den vikten hade jag stått på i 3 år, och från den vikten gixk jag upp +11kg. Jag bulkade i ungefär ett halvår, hade egentligen inga planer på detta (visste knappt vad bulkning var då) men jag lärde mig att styrketräna påriktigt… men jag överkonsumerade mat för var väldigt deprimerad innan det men sakta började det bli bättrw. Styrketräningen blev min räddning från depressionen. MEN som av allting kan man bli lite beroende speciellt om det får dig att må bra för stunden.. så tyvärr efter ca. 7 månader blev jag övertränad.

Ibland hade jag tränat två pass om dagen vilket var för mycket för mig, så blev tvungen att ta 2 månaders paus. Under den tiden tog min bästa vän självmord, så det förvärrade hela situationen och jag kunde inte stiga upp ur sängen mera. Efter en månad försökte jag iallafall en gång i veckan ta mig till gymmet, men det slutade varje gång med att jag bröt ut i tårar och fick lämna gymmet efter endast 5 minuters uppvärmning. Såhär höll det på i flera veckor… det var något av det jobbigaste jag varit med om men det gjorde mig stark psykiskt och jag gav aldrig upp hoppet. 

Jag visste att jag klarar detta och att det ända som fått mig frisk från depressionen var styrketräningen, så det skulle få mig än en gång att bli frisk. 

Till slut  fick jag tag i träningen igen, sakta men säkert. Till en början  tränade jag 1 gång i veckan och efter fet ökade jag det sakta därifrån till 3 gånger och så fortfatte det.. Det var så härligt.

Det var fantastiskt. att få vara tillbaka i mitt andra hem och gå därifrån överlycklig. glömma allt som fick mig att må dåligt, för en stund iallafall. maten smakade bättre igen och livet smakade bättre. Så än en gång steg jag upp på fötterna ur depressionshålan. 
 Började kombinera styrketräning & löpning. Löpningen var min starka sida, har alltid varit snabb och älskade att man bara kunde springa bort ur allt, fly för en stund, springa springa tills fötterna inte höll dig mera. Springa i musikens takt och inbilla dig att du springer ett tävlingsrekord eller maratonlopp och vinner det! Bästa känslan som fanns! Men styrketräningen hade en annan effekt på mig, jag fick känna mig stark, grym och hård på något. Plus att det var som att återvända till en vän som alltid fanns där för dig, en vän som lyssnade och tog bort alla dina onda tankar, en vän som gjorde dig mentalt och fysiskt starkare gång för gång. Det var två grejer jag älskade att kombinera. Detta höll på år 2013-2014 och då jag började konditionsträna igen förlorade jag lite vätske-vikt, så jag stannade på 60kg.

Sedan slutade jag väga mig. 2014 började min PT skola, jag blev väldigt stressad i slutet av året. VÄLDIGT. Där gick jag ner några kilo, vägde mig aldrig men jag kände mig svag och stressad, maten smakade inte längre och hade en stor press på mig själv. Tur fann jag min tränare då, eller hon tog kontakt med mig och vi började mun väg mot fitnesscenen.

Jag fick ett matschema av henne och vi började bygga muskler igen. Slutade konditionsträningen och började äta mer och regelbundet. Det tog några månader innan jag gick upp i vikt och började må fantastiskt igen. Då PT skolan slutade december 2014 var det lättare att fokusera helhjärtat på detta och det var faktiskt min räddning.

Och här är jag nu, kör för tillfället aldrig konditionsträning, ligger mellan 57-63kg beroende på vätskenivåerna och fokuserar på att bygga muskler. Vet fan inte vad min fettprocent ligger på..under ptskolan var den VÄLDIGT VÄLDIGT låg och jag vill aldrig återvända dit, inte ens på tävlingsdagen, vill stanna hälsosam och glad, vad min vikt än är. Tror kroppen känner var det är bäst att stanna, var man mår bra. Men är man sjuk i en ätstörning blir man aldrig nöjd. Hur mycket du än går ner eller upp. Så släng fan vågen redan.

Jag fokuserade inte på vikten under dessa alla år. Jag planerade inte att gå upp/ner i vikt, eller hamna på en viss fettprocent eller se ut så eller så, eller träna på detta vis för att bli deffad eller se bulkad ut, nej jag gjorde faktiskt allt som mitt hjärta, kropp sade åt mig. jag lyssnade på min kropp. jag planerade inget. jag fan brydde inte om något vad alla pratade runt om kring mig, än sen då ifall de tycker att jag är för smal, än sen då ifall de tänker ”oj vad hon gick snabbt upp i vikt” eller ojojoj. DET ÄR THE SECRET. ATT SLUTA BLANDA TRÄNING MED UTSEENDE, TRÄNING ÄR HÄRLIGT OCH DU SKA TRÄNA FÖR DET FÅR DIG ATT MÅ BRA, INTE FÖR ATT DU SKA ÄNDRA PÅ DITT UTSEENDE. punkt slut.

 

Facebooktwittermail

106 kommenttia “Frågan jag ständigt får

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *