… Ibland tänker jag verkligen så. Inte konstigt att jag fick en ätstörning då media skriver bullshit överallt.

.. Jag var bara en liten tonåring som trodde jag skulle bli lyckligare ifall jag var liten och söt, inte lång och stor. Det var blandade känslor, alla sade att jag var så lång och smal. Jag fick det som ett ”krav”, jag måste vara lång och smal… men så fanns också kommentarer folk gett mig som mindre kvar. ”Amanda har stora och starka lårmuskler som sin syster” Det ville man absolut inte ha i den åldern, man ville ha långa smala ben som nästan gick av. Iallafall jag. Tittade alltid avundsjukt på min syster. Jämförde mig med alla andra syskon, oftast var det ett barn som var smalt och andra var tjock. Jag ville absolut inte vara den tjocka. Så jag gjorde allt som tidningarna sade. Slutade med att jag nästan åt endast chili, jordgubbar, svepade kaffe och drack äppelcidervinäger och sprang på tom mage, ”för det brände ju fortare”. Det var försent då jag förstod vad som hade hänt. Jag hade rasat ner i vikt, utan att kolla mig i spegeln. Jag ville ju bara bli ”under 50kg” och så plötsligt, ville jag lite till och lite till.. Ville vara söt och liten som alla andra. Inte stor lång tjock och breda lår. Jag ville ha detdär mellanrummet mellan låren. Det fick jag. Och så mycket annat på köpet. Nämligen Anorexia. Anorexias röst, anorexins hårludd på kroppen, anorexins ansikte, och en anorektikers kropp. Det gick inte att stoppa vikten, den stod aldrig mer stilla. Det gick bara ner och ner. Jag var så rädd av vågen så varje gång jag skulle väga mig svepade jag vatten så att jag skulle väga lite mer. Men till slut funkade det inte mer. Jag blev tvångsinlagd på tyks och hann varken säga hejdå åt mitt hem, min hund, min familj eller min bästa vän. Allt togs bort ur mig. Och jag lades in. Det ända läkarna såg i mig var en anorektiker. Vilket menar att jag inte äter och att jag tycker jag är tjock. Då mera tyckte jag inte att jag var tjock. Hade nog aldrig sett mig som tjock eller kurvig. Ville bara bli lite mindre än var jag var. Men inte ett benrangel, som jag var nu. Men det var försent. Jag var fångad av Anorexias röst som styrde varje rörelse. Jag kunde inte mer slappna av eller äta ordentligt. Det var lilla svaga jag som kämpade emot anorexia och sjuksköterskorna som bara skällde på mig. Jag ville inte mer leva.

Tack och lov är det över nu. Tack och lov att jag får vara frisk, fri och ha en hälsosam vikt. Skulle inte orka en dag mera att leva på ett sjukhus och vara fångad. Jag har väldigt svårt ännu att göra saker jag blir tvungen att göra eller som folk vaktar/stirrar och följer med mig. Det är så mycket hemska minnen jag har kvar, som inte alltid ens kommer så tydligt i huvudet, men som river i mitt hjärta då någon tar upp det.