Dagens tänkande..

Fick reda på bl.a. sköldkörtelhormonerna idag och de har höjts lite eller ganska mycket sedan de senaste blodproven. (En andledning varför vikten stiger så sakta. Visst har jag gått upp i vikt men fortfarande relativt låg fettprocent) Så ska troligtvis åka till min sköldkörtel-läkare och få mera order om det inte fixas via telefonen så att säga! Skönt att ha en person och ett stöd som kan ta hand om tillfällen som dessa. Jag är visst specialiserad och kunnig inom kost, träning och hälsa men detta med sköldkörteln får mig ofta så snurrig. Det är så himla mycket som påverkar våra hormoner… allt från mat, stress, återhämtning, livssituation, andra hormoner och vitaminer, mediciner, träning, jobb, hantering och tolering av allt pågående i kroppen, värme, sömn, binjurarna, vätskebalans, andra sjukdomar eller inflammationer i kroppen..(man kan göra listan lång)

Förra året samma tid var min sköldkörtelproduktion tvärtom låg, och jag mådde inte alls bra, tänkte att det var stressen som var relativt hög och jag kände mig så bara vilsen och försökte komma fram bara, vänta på att allt skulle falla på plats, som det gjorde 2016. Nu har jag istället mått som en frisk mört, energi till alla att dela, massor med inspiration, motivation att göra nya saker och nya idéer, återhämtningen är snabb, jag är stark i kropp och sinne, jobbet går bra och jag sover väldigt bra. Jag orkar träffa vänner och ha skoj och allt sånt som jag inte hade orkar för några år sedan då sköldkörtelhormonet var alldeles på lågvarv. Men en lång tid av för mycket sköldkörtelhormon kan inte vara bra, kroppen tar skada på det och symptomerna förvärras. Tvärtom från underfunktion då symptomerna är fryshet, trötthet, depression,torr hud, låg puls, nedstämdhet, ingen ork att göra något.. etc. är överproduktion svettningar, darrningar, hjärtklappning, muskelsvaghet, hudproblem, sömnproblem, irritation osv.

Detta har varit en lång historia och lång tid att få rätt hjälp men då jag äntligen fick det och träffade min kära läkare förändrades allt som från dag till natt. Mardröm till Lycka. Jag kommer aldrig glömma den solljusdagen då jag började min medicinering sommaren 2013, då allt vaknade till sig och allt såg så ljust, annorlunda, vackert ut. Jag kände dofter, ljud, värme, kärlek, känslor igen! Allt började gå uppåt från och med den dagen. Jag fick motivationen att hitta tillbaka till livet igen, börja träna, träffa kompisar, börja studera och göra saker! Som sagt, lång process och historia som jag inte kommer skriva om i detta inlägg men däremot har skrivit om flera gånger förut.

Det är svårt i dagsläget att hitta rätt sorts hjälp, det är svårt att veta vad man har, vad behöver man för hjälp? Kan man bara gå till läkaren och fråga, vad är det för fel på mig? Om vi tex. pratar om sköldkörtelhormonet så behöver inte alla medicinering. Och en medicin kanske funkar någon men någon annan inte alls. Sedan mår ju inte alla må dåligt trots låga/höga halter av sköldkörtelhormon. Flera kan bra leva och fungera normalt utan svårigheter eller symptomer. Samma med många andra sjukdomar, hormonbalanser i kroppen, sjukdomar/diagnoser eller för högt/lågt blodtrycket etc..

Jag är inte alls kunnig och specialiserad på något av detta som sagt, jag säger ingenting att jag vet något eller har rätt och fel, det ända jag vet är att jag är över lycklig att jag fått hjälp och rätt sorts även om det tagit tid.

Man gör ofta som man har hört att man skall göra.. ”Gå den och den psykologen” ”använd den medicineringen” ”ät på det sättet” ”gör si och så” etc. Det betyder inte att det hjälper dig bara för att det rekommenderas på nätet eller sägs vara mest effektivt. Nu matar man ungdomar (alla åldrar) med depressionsmediciner bara sådär utan att först pröva på terapi och stöd eller kanske titta närmare på livssituationen som har stor påverkan på måendet. Allt från kost till vardagslivet, prestationen, familjen och sociala tillfällen, allt påverkar oss.

Det hjälper inte alltid, tvärtom kan förvärra som det gjorde för mig 2011-2013 med antidepressiva. Men visst, hjälper det är det ju en annan sak, jag är bara under den åsikten pg. egna erfarenheter att man skulle kunna titta närmare på andra saker innan. En annan sak som mycket pratas om är hur det matas och trycks stämplar på olika diagnoser som ”tydligen” ges till vem som helst nu i dagarna. Det som är svårt enligt mig är veta om det egentligen är 1. ett problem 2. något man måste bli stämplad över/kallad annorlunda? 3. Påverkar det dig i dagsläget, kan du leva med de symptomerna/beteenderna ? 4. Behövs det medicinering eller något extra stöd för det? 5. Kan det hänga ihop med en annan diagnos/sjukdom/personlighetsstörning/etc 6. I vilken grad är det, är det något som man själv ansett vara jobbigt & påverkat i skoltid m.m. 7. Är det bara du/ dina föräldrar/ din läkare som anser det, hur upplever människor omkring dig? Osv. Och i slutläge om man fått en diagnos, skall man se det som en dålig eller positiv sak? Att du kan få hjälp, du kan förstå dig själv bättre nu, du kan hitta liknande personer med samma ”problem” eller symptomer, du behöver inte känna dig konstig/annorlunda för du vet vad det beror på nu, dina relationer förstår dig bättre, du kan börja arbeta på de svaga punkterna och det kan lätta dig i skolan, vardagslivet, jobbet etc. Eller tvärtom, du kan känna dig ännu värre, som en misslyckad, annorlunda person med något fel, du kanske skäms över det och vågar inte visa dig utanför hemmet eller du kanske inte tycker alls att du är det läkarna säger och vill leva precis som du gjort förr utan extra stöd eller diagnos insatt på papper.

Så många frågor, funderingar och intressen man skulle vilja ta reda på, men det skulle troligtvis kräva en 10 årig skolning som jag rastlös och otålamodig knappeligen skulle ha möjlighet eller chans att närma mig. Men med två öron och ett hjärta att lyssna på andra samt lära av sig själv och sina erfarenheter har jag redan kommit längre än dag 1, då jag trodde allt var meningslöst och att det inte fanns något hopp i livet kvar. Idag förstår jag mig själv bättre och bättre. Dag efter dag. År efter år. Och jag vill bara krama om mig själv i de unga tonåren och tala om hur jag bara DÖG som jag var. Jag var kanske lite annorlunda, men jag var jag, jag skulle ha behövt hitta och fokusera på de bra sakera mina styrkor istället för mina svagheter som krossade ner mitt självförtroende till slut. Vi alla är unika. Vi alla har våra svårigheter och styrkor. Vi alla är speciella och unika precis som vi är, och det borde mera accepteras och inte kritiseras. Det borde vara mera förstående och lägga mera fokus på i både jobb och skola, att alla inte är likadana. Alla fungerar inte lika. Alla tänker inte lika. Därför är det bra att komma ihåg hur man kan hjälpas åt, sammarbeta och ta lära av varandras sämre och bättre sidor.

Såja. Nu är jag torr i munnen av allt tänkande, inte för jag vet hur det håller ihop. Aja, CHIAO!