En sak jag lärt mig under alla dessa år med bl.a. självskaderi, ätstörning, depression, etc är att inte sätta så stora krav på sig själv. Att inte kompensera. Att inte vara så hård mot sig själv. Att inte ha så stora och höga förväntningar. Att förlåta sig själv. Att godkänna läget. Att ta hand om sig själv.

Hälsan går alltid före som jag förut sagt.

Som tex. idag. Jag hade sovit väldigt, väldigt dåligt och det påverkade både kropp och huvud. Så jag lade nästan inga krav för mig idag. Ända var att spara energi, äta ordentligt, vila så jag skulle slippa iväg och träna, för jag vet hur mycket gott det gör och hur bra, energisk, glad jag känner mig efteråt. Och nu hallvvägs, har jag klarat det och jag är så himla stolt över mig även om jag bara gjort en sak idag. Man måste känna på sina styrkor och känslor. Vad vill man, vad känner man för att göra, vad orkar man göra? 

Vad borde man göra men eventuellt har inte energi för att göra, vad kan man göra åt den saken, för att underlätta läget? Kan man kanske göra det imorgon eller en annan dag? Kan man tex. göra det men ta det lugnare, eller gå hem tidigare? Kan man tex. ta en liten paus och sova imellan? Kan man fråga om hjälp av någon? Hur viktigt är det, måste du verkligen göra det NU?

Finns det något som, kan få mig att må bättre, bli mera energisk, eller som kan få det att kännas lättare?

Du behöver inte ens göra något idag. Kanske du kan ta en dag ledigt från jobbet och be dina föräldrar eller mormor att ta hand om barnen eller annat du har att göra. Be om hjälp och acceptera att du behöver hjälp.

Vi människor sätter för höga krav på oss själva, och så kör vi 100% allt i en vecka och så slocknar vi på veckoslutet. I värsta fall får man ingen vilopaus alls, utan kör på hela tiden, och så kommer braket och man faller ner, duns. Plötsligt känns inget roligt mer, plötsligt känner man sig inte glad mer, man känner bara trötthet, negativitetstankar, deppig, låg, omotiverad, och ”måste jag”, ”orkar inte mer” snurrar runt i huvudet dagen lång. Det kan hända så fort, eller så långsamt. Man trodde man hade det så bra. Eller så tänkte man ”lite till” ”orkar ännu lite” och så fortsätter man,fortsätter man, tänker ”jo ikväll vilar jag” men så händer det igen. Eller så tror du att du vilat, du tror de 3h om kvällen räcker, du tror att kaffepausen på jobbet räcker, du känner ingen trötthet egentligen och tänker äh, vi kör på, för du tror att ju mer du gör, desto bättre, stoltare, nöjdare är du och alla andra. Du får ångest av att ens tänka på att du skulle låta bli att göra det.

Fundera på den saken… Kanske du behöver då en paus, eller en resa, en vilodag, en stor förändring i ditt vardags liv. Fundera på det… innan det kanske är försent.

Jag har både upplevt utbrändhet & överträning. Till slut ligger man bara där och gråter. Det är fan det värsta man varit med om, för då känner man ju sig ännu sämre, då man inte kan göra något, och då andra kan, varför kan inte jag då? Vad är det för fel på mig som brister ut i gråt så fort jag stiger upp ur sängen? Till slut har man inget kvar. Bara en egen kropp som skriker av trötthet och ett huvud som skriker hur misslyckad, dum, dålig, äcklig man är. Till slut bryr man sig inte om det heller. Man vill bara komma bort ur den mörka hålan man är i just nu.

Stress kan vara bra, bl.a. få oss igång att fara, får hormonerna igång att arbeta, koncentrera oss. När Stressen är aktiv (egentligen är den helatiden aktiv) börjar kroppen få extra motivation, krafter. Vi får energi och lungorna hjälper oss att kunna ta mera syre. Blodtrycket höjs, sömnbehovet minskar. Ju längre stressen pågått desto längre tid kan det ta att balansera kroppen igen, därför bör du vara observant, ett flertal symtom och sjukdomar kan uppstå om kroppen inte får återhämta sig. Återhämtningen kan därför ta allt från ett par timmar, till flera dagar eller veckor vid längre stress. Vid långvarig stress kommer det utsöndras för mycket kortisol så att kroppen tar skada och kroppen blir utmattad. Även balansen och mängden av signalämnena, må-bra hormonerna serotonin och dopamin kan även minska. I värsta fall kan långvarig stress leda till utmattningsdepression som kan ta år att komma till bukt med. Sammantaget ökar långvarig negativ stress risken för utbrändhet.

Så låt er återhämta er, låt er ta den tid det tar, lyssna på er själva och kroppen, sluta tänka på vad andra skulle tänka/säga, låt sig själv vara, låt dig bryta cirkeln. Sätt rimliga krav och mål eller inga alls. Jämför dig inte med andras mål, vardag, jobb, träning, kost!!! Lär dig säga nej åt andra för din egen skull och lär dig leva i nu:et, oroa dig inte om imorgon, nästa vecka, nästa månad eller nästa sommar. Det är idag du ska må bra och för att kunna må bra imorgon också, måste du fokusera på stunden du har just nu. Igår har redan passerat och går inte att göra någonting åt, det finns ingen anledning att älta det som varit. Vi vet ingenting om imorgon, ingen har ens lovat oss en morgondag, så det är ingen idé att oroa sig för den heller. 

Du duger som du är. Du behöver inte prestera bäst, eller ens bra. Du får vara dålig. Du får misslyckas, ifall du kallar det så. Misslyckande stärker oss, vi växer som person och lär oss mera. Misslyckande är inte misslyckande, det är bara en liten grop i sanden. Som jag redan sade, hänt har hänt, gjort är gjort. Det är nu, vi lever.

bild från google.