Hej alla!

Tack för så mycket fin respons av intervjun jag gjorde. Har fått många mejl och fina kommentarer här på media men även utanför. Det betyder mycket att ni tog er tid och läsa och även kanske lyssnade på intervjun.
Jag vet inte om jag ska be om förlåtelse över att det kanske var oklart och otydligt vad jag berättade om i Radion, men jag kanske hoppas mer på att ni förstår att det är nästan omöjligt att beskriva via ord eller text, hur jag upplevde tiden på Tyks. Att få det ur mig och att formulera det rätt, är fortfarande svårt, så jag vill istället tacka er, ni som fann er tid att läsa och förstod allt. Är tacksam också för att får chansen att prata om detta viktiga ämne, och kanske en möjlighet att förbättra den, eller endast göra någon minsta verkan.

Jag tänkte ta detta inlägg som en liten extra blick över hur jag behandlades, och jag förstår om alla inte är i samma åsikt men detta är min version och jag står för det jag skriver, det var en jobbig tid, som än idag påverkar mig.

Här kan ni läsa intervjun.

• Fick inte behandling på SVENSKA, de sade att en kan prata på engelska ifall jag inte förstår vad hon menar. Och smygpratade sedan bakom hörnet då de visste att min finska var dålig, och ville inte upprepa vad de sagt, ”jag fick skylla mig själv”. Kände mig även som en sämre person för att jag var svenskspråkig.
• Mitt utseende kommenterades dagligen, negativt.
•  Det var en sjuksköterska som knuffade mig hårt ned i sängen och höll mig med sina händer där, hon sa högt att jag inte får röra på mig. ”För att jag är sjuk”.
• När vikten hade stigit, blev jag såklart glad och sjuksköterskorna tänkte att hon var glad för att jag döljde något och hade lyckats fuska vikten högre än den var. Jag ville väldigt mycket upp i vikt men de påstod att jag ljuger som alltid, för anorektiker kan inte vilja gå upp i vikt.
• Sjukhuset har ju inte heller den mest näringsrika maten… Soppor, fettfria mjölkprodukter, gröt till middag.. Mamma försökte ta med sig näringsdrycker till mig, men det fick hon inte enligt näringsterapeuten.
• Jag gjorde aldrig något rätt, aldrig sade de något positivt.. eller Bra Amanda! Tvärtom, allt jag gjorde var fel, allt skulle göras tvärtom och alltid skulle jag påpekas du dålig jag var.
• En sjuksköterska kom rakt i mitt ansikte framför mina föräldrar och sa ”ERKÄNN ATT DU SPYR!”
• Kände mig som en fånge i ett fängelse. Att jag skulle straffas varje dag. Att jag hade gjort något fel och detta var mitt straff. Men jag förstod inte vad jag hade gjort, vad hade hänt, varför jag var här, det var som om en del i mig skrek på hjälp, att jag är ändå inte värd detta, jag är värd att få en bättre vård, jag har alltid varit en snäll människa och aldrig velat göra något fel. Förstod ingenting vad som hölls på. Det var en psykisk mobbing varje dag och det var som om de ville få mig nertrampad, och de lyckades.
• Jag grät. Ofta. Ville inte vara där. Bli behandlad på det viset…då kom de och  kritiserade mig igen… ”du överdriver bara, vi vet att du har ångest av maten”
• Dagligen kom min överläkare till mig och talade om hur många potatisar jag ätit och kritiserade mitt utseende framför mina föräldrar och de andra patienterna. Tex. Titta nu på hondär, hon ser nog inte frisk ut, gråter ju bara.
• Jag vågade inte mera spegla mig, eftersom det direkt kom någon och säga att jag ”tittade på hur tjock jag var”.
• När huden kilade, skrapade jag såklart.. då sade en att jag skulle sluta, för jag tydligen kände på mitt fettlager?
• Ingen lyssnade på mig. Min röst hördes inte mera. Jag var tydligen en dålig människa utan värde, en dåre. Det kändes som om min själ var ovanför och lyssnade på allt de sade, jag försökte förklara & berätta och få min röst att höras, men det kom inget ljud. För ingen lyssnade.
• Epikrisen som vi fick senare har de också skrivit saker som jag TYDLIGEN har tänkt, hur kan de veta vad som pågick i mitt huvud? Allt anklagades jag för..
• En månad kändes som en evighet. Det var inte mera en kamp mot min ätstörning, att bli frisk, det blev en kamp mot sjuksköterskorna och läkaren, att få bättre behandling, och att orka en dag till, för jag var verkligen i sämsta skicket dagen då vi lämnade Tyks. Jag har skrivit i dagboken, ”om jag inte slipper härifrån nu, så tar jag livet av mig.”
• Vid en tidpunkt blev jag tillsagd att sluta ringa till mina föräldrar. Eller prata om hur jag mådde. Eftersom jag stressade upp dem..
• Det var väldigt fullt och bråttom på avdelningen så från barnens intensivvårdsavdelning blev en plats ledig och jag flyttades dit. Där låg jag bara i sängen, fick intens röra tårna eftersom jag var fast i en maskin som pipade om jag gjorde en mista rörelse. Bakom gardinerna var ibland döende människor som behövde omedelbar hjälp eftersom vuxen intesivvårdavdelningen var full.
• Det var väldigt tyst så jag hörde lätt vad diskuterade och anklagade mig om. Trodde att detta var den sista trappan som sköterskan hade ritat åt mig och att nu kommer döden. I sondmatning var jag aldrig för att jag åt via matschemat varje dag som också har skrivits i epikrisen. Det värsta var att de inte lyssnade på varken mig eller mina föräldrar. De tog aldrig oss allvarligt och det ända läkarna ville var att jag skulle omedelbart skickas till den psykiatriska avdelningen, att det var den ända vården som jag behövde.
• De ville inte ge betalningsstöd till Sverige eller annan ätstörningsklinik, eftersom de ville ha bevis på att Tyks hade misslyckats med sin vård.
• Det verkade nästan som om de hade gett upp, då de pratade om döden och att jag misslyckas varje dag. Hur kunde jag tro att jag skulle kunna bli frisk om inte mina ”behandlare” gjorde det?
• Inget hjälpte, de ville sätta mig på psykiatriska, för de förstod inget som hände, flickan med anorexi som ändå åt och tyckte inte hon var fet? De trodde jag hade fel i huvudet, så jag gick till en maskin som undersökte mitt huvud. Inga fel.
• En kväll då jag åt kvällsmål kom en läkare som hade tagit hand om min i början, hon som hade velat skicka mig direkt till psykiatriska sjukhuset, hon som hade kommit med ansiktet framför mig och krävt att jag skulle erkänna att jag spyr. Hon kom skadeglatt och sade till mig medan jag åt kvällsmål, att du så skickas du ändå till den psykiatriska avdelningen. Läkaren som berättade detta jobbade intens mera på avdelningen.
• Det var hundra gånger jobbigare än vad man någonsin kan förklara via ord eller text. Jag var dessutom känslig och osäker från början, om jag hade varit stark som person och vågat höja rösten mera hade jag säkert klara mig lättare. Till slut började jag nästan tro på dem…  Kanske jag är en sämre person och kommer aldrig bli frisk. Det är lika bra att ge upp?.. När jag vaknade i hytten på färjan Åbo-Stockholm, trodde jag att jag var i himlen, aldrig hade jag sovit så fridfullt och tryggt.
•  I Finland samma morgon var det 5 poliser och en ambulans utanför vårt hus och hade kommit för att hämta mig. Pappa var i butiken så min syster  var alldeles ensam hemma och de var på väg att ta henne med sig. De trodde inte på henne då hon berättade att hon inte var JAG. Grannen kom och hjälpte och bevisade att det är fel flicka som ni är på väg att ta.

Jag har skrivit massor med exempel i dagboken som de sade och gjorde, jag blev bara mer och mer rädd och vilsen för varje dag på sjukhuset. Det tog många år innan jag fann min självkänsla tillbaka. Jag har kännt mig som en misslyckad person, en människa utan värde. Jag kände mig vaktad, anklagad, rädd även om jag var hemma, frisk, fri… jag hade svårt att slappna av och det kändes som om kroppen var alltid redo för flykt. Det tog en lång tid innan jag slapp alla tankar och mardrömmar om sjukhuset. Att ens köra nära platsen, gav mig panikattacker.

Jag vill också avsluta detta inlägg med, att jag vet att det även finns såna som har fått bra, bättre vård. Men jag vet också såna som upplevt precis samma. Jag säger inte att all vårdpersonal i Finland beter sig på samma sätt, jag säger inte heller att det är omöjligt att få hjälp från sjukhuset. Men vad jag gick igenom och hur jag behandlades, är sant. Det skadade mig nästan livet. Och jag vill även tillägga, att jag var ingen perfekt patient själv. Men jag var sjuk. Jag hade inte valt att bli sjuk. Vad man än är sjuk i, har man rätt att bli behandlad professionelt med ett värde.

Tack också för ni som tycker det är modigt av mig att berätta och dela med mig. Jag har delat med mig så mycket, både om min depression & min anorexi, jag har inget att förlora mera helt enkelt. Jag är också glad att någon orkar lyssna, läsa eller bry sig. Jag tycker det är viktigt att få fram detta. Vad skulle jag vinna på att gå ensam och hålla mina känslor, min historia inom mig? Jag uppskattar att någon vill och är intresserad över att höra min story, och det jag mest av allt är glad över, är ifall jag bara kan hjälpa, genom att dela med mig detta.