Jag är en person som säger ofta saker rakt ut, mina egna åsikter och tankar.. Eller överdriver väldigt mycket. Ibland går jag för långt och ibland inte, ibland hade det varit bättre att hålla tyst eller sluta prata vid något tillfälle men ibland är man bara så van eller så händer det ”bara sådär”. Man lär ju sig med åldern också, man lär sig med vem man kan tala lite rakare tal utan att såra och var man inte kan alltid säga eller göra vad man vill, som på de flesta arbeten och generellt platser. Man behöver inte alltid dela med sig sina åsikter även om man själv anser det vara lönsamt eller till och med rätt. Jag däremot är utav den åsikten att jag absolut inte anser att jag har rätt, aldrig nästan. Jag anser bara att alla har rätt att dela med sina egna tankar, erfarenheter och åsikter om allt, men inte alltid. Att säga hur man tänket betyder inte att någon har rätt, utan det hör till att disskutera, prata och höra andras synpunkter, se allt från olika sidor och sedan kanske lära sig av alla något smått, man ska aldrig precis följa någons direktiv eller hålla med bara för att någon sagt det, man (eller jag) ska istället dra egen slutsats och alltid bestämma själv men garanterat lyssna på andra.
Viktigast av allt är att lära sig ta emot kritik. Alla är inte alltid utav samma åsikt, oftast inte i min värld. Vi alla är olika, vi alla har olika intressen och erfarenheter i livet. Självklara saker är inte alltid detsamma hos den andra.
Jag som sagt anser aldrig att jag har rätt, jag älskar att höra andras åsikter och uppskattat personer som kan se saker från olika håll, det finns ofta inte endast ett svar på något eller en synvinkel, det finns tusentals av olika tolkningar och känslor inom saker och händelser. Det finns oftast inte rätt och fel.

Men ibland är det bäst att hålla tyst även om man väldigt mycket vill dela med sina åsikter, kanske mest för att hjälpa. Jag har
lärt mig det, men så är det tillfällen man förväntade sig att hon av någon skulle förstå och inte ta allt så allvarligt, som plötsligt börjar påverkas av ord jag inte menar. Jag överdriver, slänger skämt och retar med personer jag är bekväm med, min familj och mina bästa vänner. Jag är van att de förstår och följer med den oseriösa tonen, men så plötsligt börjar man få missförstånd och stopp emot, i situationer eller med personer man verkligen inte trodde skulle reagera så hårt, och det kan vara jobbigt att förstå. För dina närmaste nära och kära vill du verkligen inte såra på något vis och förväntat dig få förstående tillbaka, ni om någon känner mig väl och vet hur jag babblar på ibland. För vem ska man prata med sina åsikter och skvaller om inte sina närmaste, som aldrig skulle sluta respektera eller älska sig, som vi i familjen kan säga vad som helst när som helst och förr väldigt mycket gräla på grund av det. Är man i tonåren tror man också man har rätt, man vill testa allt och lyssnar aldrig på föräldrarnas åsikt, tvärtom vill man göra allt emot och uppleva spänning. Man testar sina gränser och vill visa alla och och dig själv att man visst klarar det och är vuxnare än vad man tror.

Vi alla har varit där och det lär mycket. Även om man får impulsiva ryck så ska och behöver man inte alltid följa dem, ”det händer aldrig mig” eller ”man lever bara en gång” är en av de kanske fånigaste ordspråken man hört. Just för den orsaken, att man bara har ett liv, kanske man ska ta hand om det livet och inte ta varenda risk man får, även om man behöver spänning i livet.

Jag personligen älskar utmaningar, risker och spänning, äventyr, spontana saker. Men tror jag fick nog av det då jag gång för gång förlorade mer än vad det gav mig. Jag har lärt att tänka om, tänka på olika håll, sova över saken, alla roliga händelser är inte alltid värt det, allt är inte som man förväntar sig och allt går sällan som man önskar, finns det andra möjligheter och vad har man lärt sig innan, är saker jag tänker på samtidigt.

Inget fel att ha roligt och ta emot risker, jag gör det fortfarande, skulle tråka ut mig annars, jag behöver spänning i livet som ni kanske märk, en vardag kan sällan se likadan ut från månad till månad, dag efter dag och år efter år. Jag lever för stunden och samtidigt tar hand om mig själv på alla vis, för jag vet vad som gör mig lycklig och vad inte, jag vet vad som är värt det och vad inte. Jag vet också att vi alla har ett eget värde, vi alla är lika värda och ingen har rätt att trampa ner dig så du känner dig mindre respektfull eller bara mindre som person.

Det kommer komma kritik, skit, klagomål emot dig, vad du än gör eller säger. Att intr ta allt så personligt, att inte bli sårad, att lyssna en gång till och fundera om personen hade något vett i det, kanske något stämde och ifall personen inte menade något illa och istället kanske ville hjälpa så du har lättare nästa gång? Ta lärdom av kritik. Lär dig smälta dem och lär dig höra skillnad på sanning och falskhet, vad som är bra att låta gå ut ur andra örat och vad som kan vara smart att lära sig av istället.
Förut tog jag varenda mening negativt, som ett slag mot mig själv men idag låter jag ingen trampa ner mig själv och min självrespekt jag byggt upp. Jag älskar att höra kritik och även om jag väljer att lyssna eller inte, lära mig av det eller inte, gör jag alltid en egen slutslats och åsikt av det hela. Men ofta är saker som låter lite värre än det är, mycket sanning och smarthet i det. Personer som ja, menar verkligen inte att såra när man delar med förslag och åsikter.

Så nästa gång jag överdriver eller säger lite väl rakt ut, lyssna på tonen och istället för att bli sårad kan man fråga om jag menade allvarligt och vad isåfall jag ville få ut med det, båda två lär sig och undviker missförstånd.

En annan sak som är tråkigt är hur mycket beror på att man inte har samma rätt att säga och tycka om man är yngre. Det är att så många människor verkligen tror påriktigt att bara för att man är ung så har man ingen livserfarenhet, ingen kompetens och att man inte vet något överhuvudtaget. Visst är det sant att man inte har samma livserfarenhet som en 60 åringar men ta mig det betyder inte att JAG eller andra unga inte har NÅGON livserfarenhet alls. Det känns många gånger som om man är tvungen att rabbla upp sin hela livshistoria och det svåra man gått igenom för att man skall kunna få någon respekt eller få människor att inse att man nog har varit med om ett och annat TROTS att man ”bara” är 21 år gammal.

Nu ska jag sluta skriva men avslutande om åsikter..

Ett annat bra inlägg om åsikter här.

”Kan man inte bara, om då åtminstone för sin egen del, tänka att jaha, se där. Så tycker den personen. Det tycker inte jag, men det kanske kan vara okej. Jag behöver inte få ett litet nervsammanbrott och ägna halva dagen åt att vilt diskutera varför barfotalöpning är värre än cancer och krig kombinerat. Jag kan helt enkelt nöja mig med att vi tycker olika. Jag menar, bara för att någon tycker motsatsen till det du tycker, betyder ju inte det att personen i fråga är ute efter att peka ut dig. ”

Älskar då tyngre skriver artiklar precis då jag gått igenom samma tankar i huvudet, även om jag ville skriva om detta för länge sedan, som jag lite gjort också här.

Och p.s!!!! nej jag kritiserar ALDRIG någon!!! jag står för den åsikten att ALLA är olika, ingen kan kritisera och dömma ut dig för något som du vet inte är sant, ingen person känner dig lika bra som du själv, du vet dina gränser och vem du är. Då man också vet det, kvittar det vad andra säger och tycker, då blir man inte sårad. Ofta är det personer som är missnöjda med sin egen situation som kritiserar andras livsstilar, eller bara inte har tillräckligt med erfarenhet att se det på flera olika sätt, förstå att alla upplever olika och vi inte vet alls om personernas möjligheter. Bara för att något känns självklart för dig, är det sällan det är lika hos andra. Och som jag nämde, får man lära sig förstå vilka åsikter och kritik är bra att ta emot och vad som du vet själv är struntprat.

Kramar!

Amanda